Den första sommarpodden för året tar tjuren vid hornen och diskuterar problemet med att den nationella rörelsen smälter samman med “alternativrörelsen”. Men framförallt plockar vi upp den avgörande debatten som nu förs över stora delar av Europa: Är den massiva återvandringen verkligen ett realistiskt politiskt scenario, eller är de mångetniska staterna en verklighet vi behöver förhålla oss till.
Vi läser en debattartikel av AfD:s Maximilian Krah, hör vad Ungerns Viktor Orbán har att säga i ämnet och finner inspiration i så väl litteraturen som historien för hur vi stakar ut en väg framåt.
Den första delen av samtalet hade jag initialt lite svårt att förstå, eftersom jag själv engagerat mig i såväl p(l)andemifrågan som klimatfrågan och centralbankfrågan utifrån ett etnonationalistiskt perspektiv, men mina frågetecken rätades ut när Dan och Magnus mer tydligt klargjorde hur de menade.
Christians och Jeffs diskussion tyckte jag var underhållande och givande att lyssna till och jag anser båda hade starka poänger, men bortsett från att Putin och BRICS+ numer än mer tydligt agerar antivitt, antieuropeiskt och framförallt antinationalistiskt är jag ense med Christian och fortsatt inte för en eskalerad konflikt mellan Norden och Ryssland. I de övriga frågorna är jag helt ense med er båda.
Först, stort tack för att du lyssnar på hela avsnittet innan du dömer oss Alldeles för ofta som folk reagerar i realtid utan att försöka förstå hela kontexten. Sen vet jag inte om vi var så tydliga; är ju inte direkt manusdriven podcast. Huvudpoängen är ju att man kan vara intresserad/engagerad i massa andra frågor, att de kan vara hur rätt (eller fel) som helst, men att vi måste vara försiktiga med vad som blandas ihop med våra kärnfrågor (den etniska överlevnaden).
Även jag är motståndare till en eskalerad konflikt. Sen ska vi inte lägga oss ned och ta emot, eller vara undfallna, men vi ska inte söka konfrontationen för konfrontationens skull.
Tack för en i vanlig ordning intressant och tankeväckande podd. Jag är född i slutet av 60-talet och minns det där gamla Sverige, och det är alltid lika svårt att släppa taget om önskan att få tillbaka det - sorgen över vad som har hänt med det där homogena, trygga, välordnade och framgångsrika landet är bedövande - samtidigt inser jag att jag måste släppa; jag måste förhålla mig till hur verkligheten faktiskt är; jag måste vara klok och använda mina begränsade resurser smart. Därför tackar jag er för att ni fortsätter att ta tjurarna vid hornen och vänligt men bestämt lotsar och inspirerar oss till att kalibrera vårt tänkande efter verkligheten utan att tappa visionen. Jag håller med om det ni säger på slutet, att det kanske är dags att släppa ‘opposition’ och uteslutande beskriva oss som en nationell rörelse.
Det svåraste för mig har just varit detta: att inte tillåta mina minnen från ett Sverige som en gång fanns störa arbetet utifrån den verklighet jag lever i. Jag inser, när jag tänker på de omständigheter min son växer upp i, att för honom är allt annorlunda, på ett sätt jag inte kan förstå. Och han kan inte förstå vad jag menar med det Sverige som en gång var.
Det gör fan ta mig ont. Men vi måste vara starka och tillsammans blir det lättare. Och som med mycket annat vi känner men inte nämner, kanske det vore på sin plats att vi någon gång då och då tillsammans vältrar oss i nostalgi från barn- och ungdomsåren.
Sedan kan vi ta friska steg framåt.
Det är intressant att notera att vi lever i en tid - tror jag - där nostalgin aldrig varit starkare (och det är väl min och kanske generationen innan min som står för det). Antagligen eftersom nutiden skiljer sig extremt från då. Jag tror att detta skifte, denna mångkultur och detta folkutbyte, är ett trauma … att vi ska se det som ett sådant. Då kanske vi kan förstå hur vi ska komma åt det bättre, hur vi läker såren och går vidare.
Alldeles för ofta som folk reagerar i realtid utan att försöka förstå hela kontexten. Sen vet jag inte om vi var så tydliga; är ju inte direkt manusdriven podcast. Huvudpoängen är ju att man kan vara intresserad/engagerad i massa andra frågor, att de kan vara hur rätt (eller fel) som helst, men att vi måste vara försiktiga med vad som blandas ihop med våra kärnfrågor (den etniska överlevnaden).