Jag har nu lyssnat på Jimmie Åkessons tal i Almedalen den 24 juni 2025.
Första akten var skämskudde. Ideologiskt sett, alltså. Jag förstår mycket väl det strategiska spelet bakom orden – men när han inleder med Israel och antisemitism, börjar jag fundera över varför det är viktigare att tala om judar i Mellanöstern än om svenskar i Sverige.
Visst, jag inser hur det fungerar. För många – förmodligen betydligt fler än vad som någon i etablissemanget vågar erkänna – fungerar Israelfrågan som en sorts proxy. En ventil. Ilskan mot islamiseringen måste kanaliseras någonstans, och om man inte får nämna Muhammed så ropar man hellre heja Netanyahu. Men det är inte ärlig politik. Det är inte nationell politik.
Och det är inte så annorlunda från vissa europeiska nationalisters fascination för Hamas, mullorna i Iran och Hizbollah. Båda sidor använder andras konflikter som speglar för sina egna trauman. En del ser judisk makt överallt, andra ser islam överallt. De är som spegelbilder – ovilliga att konfrontera det egna samvetets frågor.
Min hållning har jag redogjort för tidigare, inte minst i veckobrevet “Vad ska nationalister tycka om Israel-Palestina-konflikten?”. Den står fast.
Men så, i talets andra akt, växlar Åkesson över till Sverige. Han säger det som bör sägas: att Sverige är svenskarnas land. Att det inte kommit till oss genom slump, utan genom slit och offer. Att det är vårt förfäders arv vi förvaltar.
Och där händer något. Ett frö av ärlighet. En glimt av nationalism.
Jag tror det landar väl. Inte hos de politikintresserade twittrarna, men hos de där ute i stugorna som inte alltid hittar orden, men som känner i magen att något är fel. Som inte gjort någon djupare analys, eftersom de har viktigare saker för sig i livet, men som vet att detta inte är det Sverige de växte upp i.
Men så kommer akt tre.
Han måste prata om öppen svenskhet. Måste få med de där “sjyssta invandrarna”. Måste få med den slöjklädda kvinnan som hyllar honom för att han bekämpar islamism. Måste byta dialekt för en stund för att låtsas vara en föortskille.
Det är så pinsamt att det blir komiskt. “Jag kan inte vara rasist, min kompis är svart”. Som om det vore en poäng överhuvudtaget.
Visst, det finns invandrare som är trötta på islamism. Som hatar mångkulturen de tvingats leva i. Som tycker bättre om Sverige än om sina egna hemländer. Men varför måste de bli svenskar för det? Varför detta ständiga behov av att bjuda in alla till familjebordet?
Vi är inte en global buffé. Sverige är inte ett område, det är ett hem. Det tillhör oss.
Och den svenska gemenskapen har växt fram under lång tid. Skåningar, dalmasar, gotlänningar, västgötar. Olika dialekter, små skillnader. Men ett folk. Ett.
Det kan man inte återskapa med afghaner och eritreaner, hur mycket integrations- eller assimilationspolitik man än kramar ur sig. Varken på hundra år eller tusen. Folk är inte Play-Doh .
Det vet Jimmie också. Och därför är det något sorgligt i hans ständiga triangulering. Han vet, men han kan inte säga. Han anar, men han måste spela dum.
Jag är glad att jag inte håller på med rikspolitik.
För det är ett smutsigt spel. Man måste sälja ut sanningen för några fler procentenheter. Man måste lura väljarna med hållningslösa anekdoter. Man måste sitta i tv-soffor och nicka artigt när journalister ställer fel frågor.
Nej, att vara fri svensk i en rörelse som arbetar parallellt med staten – det är värdigare. Det fria Sverige bygger det som måste stå kvar när det andra raserar. En ny gemenskap. En ny förankring. Ett verkligt vi.
Kalla det en livförsäkring om du vill. Men det är ärligare, renare och friare än allt som sägs från Almedalens scen.