Vi har i åratal varnat för det sammanbrott som nu allt fler ser närma sig. När professorer vid King’s College i London bekräftar vår analys, kvarstår bara en fråga: vad gör du nu?
—
Elitens mardröm bekräftas av vetenskapen
I årtal har vi varnat för vart det västerländska experimentet är på väg. Vi har kallats alarmister, extremister och bakåtsträvare. Vi har anklagats för att måla upp överdrivna bilder av framtiden. Men nu bekräftas våra varningar inte bara av gatans erfarenheter, utan också av forskare vid några av världens mest ansedda institutioner.
Professor David Betz vid King’s College i London är inte någon marginell figur. Han är inte någon internetagitator eller poddare med opinionsjournalistik som hobby. Han är en professor i krigföringens dynamik i den moderna världen, med specialisering på irregulära konflikter och inbördeskrig. Han är en del av det akademiska etablissemang som eliten brukar luta sig mot.
Och det han säger är glasklart: vi är på väg mot inbördeskrig i Västeuropa. Inte kanske. Inte eventuellt. Utan som den mest sannolika utvecklingen utifrån hur samhällets strukturer ser ut idag. Vi har redan passerat den politiska återvändopunkten. De mekanismer som nu driver oss framåt är djupare än partipolitik och valresultat.
Det här är inte längre bara vår analys. Det är hårda realiteter som nu även erkänns av delar av det akademiska systemet självt.
Två vägar till sammanbrottet: Etnisk konflikt och folkets revolt
Det finns en tendens bland makthavare att förenkla hotbilder. Antingen ser man hotet som religiös extremism, eller som “högerpopulism”. Professor Betz visar att verkligheten är värre än så. Vi har inte bara ett problem, utan två — och de förstärker varandra.
Den etniska vektorn: ett samhälle omstöpt underifrån
Den första drivkraften är den interetniska konflikten, den som legat och pyrt i västvärldens storstäder i årtionden. Betz påminner oss om hur detta egentligen inleddes redan under förevändningen av ”kriget mot terrorn”, men snabbt utvecklades till en djupare demografisk och kulturell omstöpning. Islamism är en del av bilden, men det verkliga problemet är bredare än så. Det handlar om parallella samhällen, demografiska förskjutningar och en stadsmiljö där den naiva idén om integration för länge sedan har ersatts av massiv segregation.
I Sverige ser vi detta varje dag. Kriminella klaner, etniska enklaver, och ett rättssystem som varken har resurser eller vilja att upprätthålla ordningen. Situationen är inte unik för Sverige, men utvecklingen har gått särskilt snabbt här.
Den folkliga vektorn: den postnationella elitens svek
Samtidigt växer en annan kraft: den breda majoritetsbefolkningens växande vrede mot sina egna ledare. Betz kallar det en “peasant revolt”, men inte i nedsättande mening. Det handlar om den naturliga reaktionen hos ett folk som ser hur reglerna ändras, hur deras historia föraktas och deras framtid säljs ut.
Detta är inte längre bara en politisk oenighet. Det är en existentiell klyfta mellan ett rotlöst, postnationellt härskarskikt och ett folk som fortfarande vill ha ett hem, en historia och en framtid. När dessa båda vektorer samverkar, skapas en explosiv instabilitet som liknar den vi sett i andra delar av världen före inbördeskrigets utbrott.
Den postnationella elitens svek — exakt det vi alltid sagt
Det Betz beskriver om eliten är i praktiken en sammanfattning av det vi i Det fria Sverige har sagt i många år. Vi har sett hur våra politiska och byråkratiska makthavare genom decennier systematiskt avnationaliserat sina egna länder. De är inte längre nationella ledare, de är förvaltare av marknadszoner i ett globalt projekt.
Betz konstaterar att dagens västerländska eliter inte ens kan tänka i nationella termer. De har tränats att se nationalism som moraliskt suspekt, till och med farligt. Nationen reduceras till en administrativ yta, dess historia till skam, dess folk till utbytbara invånare. I denna ideologi finns inget heligt med det egna landet. Allt kan bytas ut, rivas, omstöpas.
När sedan folkliga protester växer fram mot detta projekt, reagerar eliten inte med självkritik, utan med repression. De stämplar oron som extremism. De förklarar att den som oroar sig för sitt folk och sin kulturs framtid tillhör ett potentiellt hot. När folk säger: “Vi vill inte förlora vårt land”, svarar eliten: “Landet tillhör alla!”
Så skapar de själva det explosiva klimat som föder revolt. De trycker befolkningen mot väggen och skapar exakt de motsättningar de sedan använder som förevändning för ytterligare maktutövning. Den som lyssnar på professor Betz hör inte bara en krigsanalytiker, utan en kallblodig dissekering av våra härskares historiska svek.
Systemkollaps och statens förfallande kontroll
När staten förlorar sin legitimitet bland sitt eget folk återstår bara två medel: förnekelse och repression. Men till och med repressionen krackelerar när statens förmåga att kontrollera situationen urholkas av det Betz kallar systemdisruption.
Istället för de klassiska inbördeskrigens frontlinjer, handlar den nya tidens konflikt om att slå mot själva systemets noder. Strömavbrott, saboterad infrastruktur, cyberattacker och sabotage mot transport och logistik. Det krävs inga arméer. Små grupper kan åstadkomma oproportionerligt stor skada genom att slå mot svagheterna i ett hyperkomplext samhälle.
Betz beskriver hur grupper som brittiska Blade Runners redan idag påbörjat denna typ av kamp. Tiotusentals kameror har slagits ut av vanliga medborgare i protest mot övervakningssamhället. Liknande tendenser syns i sabotage av energiinfrastruktur i både Storbritannien och Frankrike. Staten ser det hända, men kan inte längre upprätthålla kontrollen.
Sverige är lika sårbart. Vi har ett energisystem som balanserar på knivseggen. Ett sjukvårdssystem som redan i fredstid närmar sig kollaps. Ett rättsväsende som ger upp inför den organiserade brottsligheten. Våra myndigheter fungerar fortfarande på pappret, men allt färre svenskar litar på dem. Precis som Betz konstaterar: legitimitet är hårdvaluta i ett krisande samhälle. När den är borta, kan staten inte längre hålla ihop sin egen struktur.
Subscribed
Den farliga frestelsen: främmande makter och falska vänner
I detta vakuum, när staten förlorar kontrollen och missnöjet växer, öppnas dörren inte bara för folkliga reaktioner, utan också för manipulation utifrån. Betz talar om inhemska krafter, men vi måste samtidigt se det större spelet: när Västeuropa skakar kommer makter som Ryssland, Kina, Turkiet och andra aktörer att söka sitt inflytande.
Det är inte svårt att föreställa sig hur främmande underrättelsetjänster, statsfinansierade nätverk och skuggaktörer kommer försöka understödja vissa upprorsgrupper, provocera fram destabilisering, eller infiltrera olika missnöjda rörelser. Allt för att försvaga och styra utvecklingen i en riktning som gynnar deras egna geopolitiska intressen.
Exemplet med Blade Runners visar hur detta redan är svårt att överblicka. Vi vet inte exakt vilka de är. De saboterar övervakningssystemet, men gör de det i nationalistiskt syfte? Troligen inte. Den här typen av motstånd kommer att bli allt vanligare i ett sönderfallande Europa, men de är inte alltid våra naturliga allierade.
Här ligger en av våra största strategiska utmaningar: vi får inte bli nyttiga idioter i andras spel. Det fria Sverige har alltid betonat vikten av att bygga verkligt nationella strukturer, rotade i vårt folk, vår kultur och vår historia. Vi slåss inte för Moskvas, Pekings eller Washingtons intressen. Vi slåss för Sverige, för svenskarna. Vår väg måste vara suverän, inte underordnad.
Den ofrånkomliga sammanbrottsdynamiken
Vad Betz visar är att sammanbrottet inte längre är ett teoretiskt hot vid horisonten. Vi har redan gått in i de första faserna. Det handlar inte längre om att “undvika” sammanbrottet, utan om hur långt fallet kommer gå innan det bromsas upp, och hur hårt vi kommer landa.
Han beskriver hur händelsekedjan accelererar: initial oro följs av våld, flykt och selektiv förflyttning. Människor drar sig undan till de platser där de tror sig finna trygghet, bland sina egna. Den etniska, kulturella och sociala sorteringen förstärks för varje våldsvåg, för varje politiskt misslyckande.
Det är inte en process som politiska reformer längre kan vända. De samhällskrafter som satts i rörelse har sitt eget momentum. Precis som vi sett i Jugoslavien, i Nordirland, i Syrien – när den sociala tilliten är bruten, när rädsla och hämndlust tar över, blir det snabbt en nedåtgående spiral. Det börjar med attacker mot systemet, men slutar med människor som borrar knäskålar och kastar ut grannar från balkonger.
Det fria Sveriges analys har alltid varit att vi inte kan hoppas på att återvända till något “normalt”. Det gamla normala är redan borta. Frågan är vad som ska resa sig ur ruinerna.
När staten krackelerar söker sig folk till sina egna
När det sociala kontraktet bryts börjar människor söka trygghet där den fortfarande finns: hos de sina. Men i dagens Sverige innebär detta inte bara att svenskar söker sig samman. Sverige är idag befolkat av många folk, med olika lojaliteter, kulturer och nätverk.
De flesta av dessa grupper har redan ett försprång. Många invandrargrupper är starkt organiserade kring moskéer, klanstrukturer, etniska föreningar, kyrkor, synagogor och egna ekonomiska nätverk. Deras sociala sammanhållning är ofta betydligt starkare än det splittrade svenska majoritetssamhället, som i decennier fått höra att nationell gemenskap är farligt och att identitet är ett problem.
När sammanbrottet fördjupas kommer dessa grupper inte bara söka trygghet, utan också konkurrera. Om makt, resurser, territorium och inflytande. Det kommer inte bara handla om svenskar mot staten, utan om en växande kamp mellan olika folk på samma geografiska yta. Ett multietniskt samhälle i förfall blir per definition en arena för intressekamp mellan olika grupper som alla försöker maximera sin egen säkerhet och framtid.
För svensk del innebär detta att vi inte bara behöver stå emot staten och dess svek, utan också förstå att det krävs en aktiv organisering av det svenska folket som folk. Vi måste bygga egna strukturer som kan skydda, försörja och samla vårt eget folk i ett läge där det inte längre finns någon neutral stat att luta sig mot. Den som inte organiserar sig i tid riskerar att stå utan både resurser och handlingsutrymme när sammanbrottet går in i sin nästa fas.
Därför har Det fria Sverige gjort rätt från början
Det som professor Betz nu sätter ord på, är precis den verklighet vi har försökt förklara i åratal. När andra har fortsatt att hoppas på politiska lösningar inom ett system som ruttnar inifrån, har vi valt en annan väg: att bygga underifrån medan det ännu går.
Vi har aldrig låtit oss förblindas av illusionen om att staten ska lösa dessa problem. Vår analys har alltid varit att staten är en del av problemet, och att dess sammanbrott inte är en fråga om om, utan när.
Därför har vi fokuserat på det som verkligen kan bära i stormen: lokala, etniskt och kulturellt rotade gemenskaper. Strukturer där svenskar kan finna trygghet, försörjning och en identitet som inte är beroende av statens välsignelse. Där barn kan växa upp bland sitt eget folk, där hjälp och stöd finns att hämta när systemen sviker.
Det fria Sverige är inte en proteströrelse. Vi är inte här för att skrika på politikerna. Vi bygger det som måste finnas kvar när det gamla kollapsat. Ett svenskt samhälle i det lilla, som kan överleva när det stora rämnar.
Nu är det ditt ansvar
Allt detta ställer en avgörande fråga till dig som läser: vad gör du? Vi har människor i Det fria Sverige som offrat allt — karriär, trygghet, social status — för att helhjärtat ägna sig åt att bygga dessa strukturer. De har gjort det därför att någon måste. Någon måste lägga grunden medan det ännu går.
Men deras arbete kräver bränsle. Och det bränslet är det ekonomiska stöd som kommer från människor som du.
Om du själv inte har möjlighet att lägga all din tid och kraft på att bygga, då är din plikt att hjälpa dem som gör det. För varje krona gör skillnad. Vi arbetar med minimala resurser, men vi gör det effektivare än någon annan. Ingen annan bygger som vi bygger.
Det här är inte tiden att luta sig tillbaka och hoppas. Det här är tiden för varje svensk som vill att något svenskt ska finnas kvar, att ta ansvar. Ingen annan kommer göra det åt oss.
Professor Betz själv flyr inte från det han ser komma. Inte vi heller. Vi vet vad som är på väg och vi har valt att inte gömma oss. Istället bygger vi det som måste finnas kvar när allt annat faller.
Det fria Sverige är svaret för den som vill ha en framtid i detta land. Men det bygger inte sig självt. Och det kan inte byggas utan dig.