Simona Mohamssons viljeriktning för Sverige visar tydligt vad som alltid händer när man låter främlingar få makt och inflytande.
Att Simona Mohamsson (L) är välintegrerad, som hon förklarar sig vara på DN Debatt, ifrågasätter jag inte. Hon är så välintegrerad att hon tagit till sig en av de sämsta aspekterna av svenskheten, nämligen fäblessen för den moderna liberalismens gift.
I sin debattartikel radar hon upp åtskilliga förslag som i sak inte är dåliga (100 timmar högläsning i förskolan och straff för skolor som anställer obehöriga lärare). Ännu bättre vore om hon föreslog att avskaffa skolplikten och ge tillbaka familjerna makten över sina liv. Men hon är ju modern liberal, påminner vi oss.
Det är heller inte för Sveriges och svenskarnas väl hon föreslår åtgärderna. Nej, det är för – du gissade rätt – integrationen. Hon vill nämligen skapa ett Sverige för fler Mohamssons. Vilken fräckhet.
Det hon vill är alltså att arbeta för ett Sverige där fler icke-svenskar får politisk makt och inflytande, i syfte att i sin tur ordna så att ännu fler icke-svenskar får det. Och det är bra för Sverige och svenskarna – hur?
Det blir så när främlingar tillåts styra. Hennes grundläggande lojalitet är inte till den historiska kontinuitet som har funnits sedan inlandsisen drog sig tillbaka, eller till det folk som under den tiden fram till idag växt fram (ja, bland annat genom ”invandring”). Hennes lojalitet ligger hos ett system som under några få årtionden har gjort allt för att fylla landet med främlingar, till den grad att svensken riskerar att bli en minoritet i en mångkultur – och dessutom fått det förfördelade folket att stå för notan.
Det är faktiskt helt sinnessjukt att svensken går med på att ge av sitt minskande överflöd, när det de får tillbaka är begrepp som ”hedersvåld”, ”klankultur”, ”gruppvåldtäkter”, ”åldringsrån” – ja, listan kan göras hur lång som helst.
Jag säger inte att Mohamsson vill just detta, men samtiden visar med all önskvärd tydlighet att det är just detta som är konsekvensen av den politik som förts sedan gränserna öppnades och svenskheten förnekades.
Men det räcker inte att bli arg och upprörd. Svensken lider av självhat och självskadebeteende. Moder Svea plågas av psykisk ohälsa. Vi bär på nationella trauman som inte får läka. Jag är övertygad om att vi måste betrakta både systemet och folket som sjuka, inte onda. Som kliniskt deprimerade.
Kanske var det därför folkvisan sjöngs med orden ”du gamla, du friska” – kanske menade de ”frisk” som vi tänker ordet: som motsats till sjuk.
Det fria Sverige i all ära. Men innan vi kan bli det, måste vi bli friska.
Känns som ett grymt och respektlöst skämt på något sätt..
Men ytliga ting räcker ju inte till för att göra någon svensk och jag hoppas att denna insikt kommer att sprida sig och sprida sig…